Lundin Petroleums tidigare verksamhet i Sudan har kritiserats under en lång tid. Man har frågat vad bolaget hade för inblandning i de påstådda brotten mot folkrätten som ska ha skett. Lundin och dess företrädare har svarat på ett arrogant och långt ifrån klargörande sätt.

Carl Bildts tidigare delaktighet i styrelsen har gjort att frågan fått fäste hos såväl allmänheten som hos media. Lundin Petroleum (och för övrigt rätt många andra företag) tänker nog en extra gång innan man tar in politiker i styrelserummet. Risken är överhängande att en verksamhet som annars skulle gå  obemärkt förbi, kommer att nagelfaras grundligt i medias jakt att fälla syndande maktpersoner – ju kändare desto intressantare!

Vad som är sant och inte kan vi inte veta idag. Däremot kan man undra hur Lundin Petroleum resonerat inför bolagsstämman som ägde rum igår. Att det skulle ställas besvärande frågor under stämman var redan annonserat. Att då rent fysiskt ta ifrån en av aktieägarna möjligheten att tala kan inte på något sätt stärka bolagets anseende.

Sven-Erik Alhem hade inför förslaget att starta en intern utredning om bolagets roll i Sudan-händelserna gjort ett ”expertutlåtande”. Han rekommenderade stämman att inte göra det. Bland annat med motiveringen att den skulle kunna misstänkliggöras eftersom den ju skulle bedrivas på Lundins bekostnad och uppdrag. För detta har han i media fått kritik och man litar inte på hans oberoende eftersom hans utredning bedrivs på Lundins bekostnad och uppdrag.

Jaha, då blev i alla fall Alhems poäng uppenbar!

För övrigt är det ett tänkvärt sammanträffande att Carl Bildt just idag träffat de två fängslade svenskarna i Etiopien.

Medierna rapporterar idag om sändningsproblemen för Rapports 18-sändning på onsdagen. I varierande mån används braskande rubriker som ”Totalhaveri”, ”Teknikstrul”, ”Precis allt gick fel” och ”Det mesta gick åt pipan”.

Farhågor hissas om att SVT:s nya sändningssystem inte är helt tillförlitligt och det har t o m förekommit rapporter om arbetsmiljöproblem och sjukskrivningar på grund av teknikskiftet.

Hur orolig ska man bli? Kan det bli så att vi inte kan lita på att informationskanalerna verkligen fungerar i ett krisläge?

Lite perspektiv på nyhetsflödet först: Enligt Anja Hilldén på SVT sänder man varje dygn 22 ”vanliga” nyhetsprogram i de två kanalerna inklusive de lokala
sändningar som kan ses inom en region. Till detta kommer nyheter på minoritetsspråk, webbsändningar på SVT Play och det gamla hederliga Text-TV. En vanlig vardag.

Ett enstaka missöde med en sändning borde inte skapa några större luckor i den kompakta flod av information och nyhetsbrus som väller över oss dagligen. Är nyhetstörsten riktigt svår kanske man dessutom kan växla över till TV3, TV4, BBC, CNN eller i värsta fall någon av de många radiokanaler som finns.

Med ökande nyhetsutbud växer också kraven på att flödet ska fortsätta utan avbrott. Så, okej då, lite uppmärksamhet kan vi faktiskt ägna de medier som
inte riktigt lyckas uppfylla sina löften och våra förväntningar.

Något ”totalhaveri” kan man knappast säga att Rapport drabbats av – möjligen någon timmes förväntansfull tystnad i den annars aldrig tigande nyhetsmaskinen.

Häromveckan visade SVT ett inslag om Gardasilvaccinet.

En uppenbar kamp om sanningen uppenbarades när det gäller frågan om vaccinering av flickor mot livmoderhalscancer. En myndighet, Socialstyrelsen, står som representant för Makten och förklarar att riskerna är låga och rekommenderar vaccinering. Mot detta finns en orolig mammas massmejl och en internetbaserad rörelse. Genom inlägg, bloggar och kommentarer varnas det för vaccinet och man visar ett stort antal exempel där farorna besannats.

Hur ska man hantera oro och tvivel? Gång efter gång ser vi hur oroliga och upprörda människor bemöts med torra fakta, statistik och ibland rent nedlåtande attityd.

Det handlar inte enbart om rädsla utan snarare om förtroende. Vi har mer förtroende för vad vår granne, släkting eller facebookvän säger än vad staten, myndigheterna eller storföretagen påstår. Inget konstigt med det. Så är det i hela världen. Det är dags att inse att kommunikationen också från en myndighet inte bara kan vara en presentation av rena fakta.

När bägge sidor har mängder med kanske livsavgörande studier, referensmaterial och fakta att redovisa – vem väljer vi då att lita på?

Oklarheterna kring FOI och vapenaffärerna med Saudiarabien innehåller det mesta man kan begära. Åtminstone om man samlar på riskscenarios för eventuella kriser och skandaler.

Den vanligaste orsaken till en förtroendekris är att löften och leverans inte överensstämmer. Man lovar något eller påstår att något är på ett visst sätt. Sen visar det sig att löftet inte hålls eller att verkligheten är på ett annat sätt än det påstådda. Det som händer då är att vår tillit försvinner.

Ibland är utmaningarna uppenbara. Det är upplagt för problem. Tobaksreklam som visar unga friska människor får oss att tänka på hälsa och framgång. Men tobaksföretagen tappar i trovärdighet när det visar sig att tobak är skadligt och förödande för vår hälsa. Efter hand associeras hela branschen främst med mygel, oärlighet och oetiska ideal.

Inställningen till fred och demokrati i Sverige präglar det mesta av det som sägs, och mycket av det som görs. Men inte allt. Det svårhanterade  otsatsförhållandet ”fredsivrande – vapenexport” är en potentiell krishärd. Det riskerar att påverka förtroendet för såväl våra politiker som vårt land.

Därför borde inte frågan om FOI:s agerande i Saudiarabien (med eller utan politisk inblandning) komma som ett plötsligt avslöjande av undersökande journalister. Åtminstone borde man ha förutsett att frågan skulle komma upp och ha en handlingsplan för hur den skulle hanteras.

Just nu funderar vi inte så mycket på om den ena eller andra ministern var med på noterna eller om en myndighet har agerat på eget bevåg. Problemet är den
bristande överensstämmelsen ”löfte – leverans”. Ska vi överhuvudtaget exportera vapen när vi säger oss alltid verka för fred och fredliga lösningar?

Det är den här grundläggande problematiken som människor i allmänhet inte kan acceptera. Journalisterna gräver nyfiket vidare efter tvetydigheter, mörkläggningar och lögner eftersom dom vet att de finns. Och de kommer att bestå så länge grundproblematiken inte lösts. Utfärda ett löfte som går att hålla, då kommer vi också att kunna litapå leveransen!

Affärsplan, Kontinuitetsplanen, Kommunikationsplan, Webbstrategi,Kommunikationspolicy, Marknadsstrategi, Krisplan, Affärsstrategi, IT-strategi, Jämställdhetsplan…

Har du någon gång tänkt på mängden av planer som snurrar omkring i företags- och organisationsvärlden? Inom ett större företag kan antalet styrande dokument lätt räknas i hundratal. Med ett finmaskigt nät av ägare, ansvariga och olika dokuments förhållande till varandra är det tänkt att organisationen ska styras på ett enhetligt sätt och med full säkerhet och kvalitet. Lätt som en plätt!

Problemet är uppenbart. Blotta mängden av information och  dokument gör att man hellre frågar rumsgrannen eller kollegan i fikarummet än sätter sig och går igenom hela intranätet i jakt på rätt dokument.

Lättare blir det inte när det blir bråttom – eller halva  kontoret brunnit upp. Det är då alla måste veta vad som gäller. Hur är det  möjligt att uppnå när det inte ens går att ta reda på hur man ska göra i  ”normala” fall?

Krisplaneringen måste vara enkel. Planerna åtkomliga även då datorerna gått sönder. Besluten ska kunna fattas också i chefens frånvaro. Lösningen heter övning. Det är det enda sättet att få in rätt beteende i medvetandet hos de inblandade. Genom att öva tillräckligt ofta lär vi oss också var de nödvändigaste hjälpmedlen finns att finna när det bränner till på allvar.

Planer ska vara kända, åtkomliga och uppdaterade – annars klarar vi oss bättre utan dem!

Har du någon gång ringt 112? Nödnumret som vi ska ta till då det verkligen gäller. Just då, när lågorna börjat ta sig i gardinen eller du ser en äldre man segna ner på trottoaren. Pulsen går upp i max och du får svårt att andas. Tunnelseendet gör att du inte uppfattar någon annan som kan ingripa. Nu är det dig det hänger på! Och du förlitar dig på att en alert röst omedelbart svarar när du lyckats knappa in 1 – 1 – 2…

Men, vad nu? ingen svarar… Jo, nu. Efter en evighet får du kontakt med larmoperatören (enligt SOS Alarm efter en snittid på 7,7 sek).  Du framför din observation och kommer till och med ihåg att lämna namn och telefonnummer. Fast operatören verkar inte nöjd med din beskrivning av läget. Du förklarar än en gång, men det hjälper inte. Operatören meddelar myndigt att det nog inte är någon brådska – ring en taxi istället! Va??!! Taxi? Fattar ni inte att det är allvar?!!

Berättelser likt denna har på senaste tiden refererats i pressen ett flertal gånger. Ibland har människor kommit till skada, ja till och med avlidit på grund av bristande rutiner och kunskap inom SOS Alarm. Det väcker frågor som berör vår grundläggande säkerhet. Om vi börjar tvivla på en så viktig samhällstjänst – vad kommer då att ske nästa gång vi ställs inför en akut situation?

SOS Alarm tar emot alla samtal till 112. Vissa samtal slussas vidare beroende på vem som vunnit upphandlingen inom de olika landstingen, men SOS Alarm ansvarar för de flesta.

I en 13-sidig informationsbroschyr beskriver SOS Alarm sin verksamhet. Här förklarar man bl a anledningen till att svarstiderna ökat på senare tid med att allt fler ”påringningar” är ”felaktiga”:

”En av de stora enskilda åtgärderna för att kunna påskynda utalarmeringen vid ett 112-samtal är att komma tillrätta med felaktiga påringningar eftersom de samtalen stjäl tid och resurser från  riktiga nödsamtal. Felaktiga påringningar står idag för drygt hälften av 112-samtalen.”

Idag, då förtroendet för SOS Alarm alltmer ifrågasätts, delvis på grund av avvisade rop på hjälp, väljer företaget alltså att lägga skulden för försämrade svarstider på just dem som ringer. Jag funderar mest på hur jag ska beskriva (överdriva?) situationen för att just jag ska få hjälp, den dag jag med stela fingrar knappar in de magiska siffrorna 1 – 1 – 2…

Komplexa frågor får ofta svårt att få genomslag när det gäller kriskommunikation. Det gäller också frågor där dröjer en lång tid innan de negativa effekterna visar sig – även om man känner till dem. Inte förrän media tagit upp frågan har t ex miljöförstöringen blivit hanterad på allvar. Eller i alla fall på väg att hanteras. På liknande sätt kan man se frågan om den demografiska kurvan. Den som visar att allt färre i produktiv ålder kommer att få försörja allt fler åldringar och sjuka i framtiden. Den är teoretisk och byggd på tråkig statistik. Dessutom ligger de eventuella problemen långt i framtiden. Precis som frågorna om global uppvärmning, antibiotikaresistenta bakterier och framtida matförsörjning för världens befolkning.

Det handlar om smygande kriser med enorm kraft när de väl får effekt. Vi borde vara rädda och bekymrade. Det är ju vi som blir drabbade, vi och våra barn.

Dessa svårhanterade ämnen kräver sin kriskommunikation men det blir svårt att få sändningstid i informationsbruset. I konkurrens med mer näraliggande problem, reella eller upplevda, får de verkligt stora frågorna tonas ner. De flesta av oss vill nog inte heller se allvaret i ”de stora” frågorna utan tryggt slå oss ner i TV-sofforna och varva ner med lite mer näraliggande kriser som en sexmissbrukande präst, en sparkad fotbollstränare eller en VD som råkar välja fel utländskt ord i en intervju.

I jämförelse med Grekland och flera andra Euroländer har Island framstått som ett mönster av krishantering. Hur kommer det sig?
Det var inte många år sedan bankkraschen på Island sände efterskalv i hela Europa med stödåtgärder även från Sverige. De isländska vikingarna fick slokörade bege sig hemåt efter att ha erövrat stora delar av den europeiska bank- och finansmarknaden. Med lånade pengar.
Islänningarna tog i desperation till gatuaktioner och kravalliknande protester – som vi nu ser i Grekland.
Vad som sen hände beskrivs i en rapport av Icelandic Financial Services Association
Huvuden rullade, regeringar gick, banker förstatligades. Hela Island blev berört av de bryska händelserna och ekonomin påverkades i hela samhället.
Krismedvetenheten verkar vara väl förankrad i folkmedvetandet och man har förstått att det krävs enskilda offer och insatser från varje medborgare för att det ska ordna upp sig.
Island har nu, bara några år efter den stora kraschen, högre tillväxt än de flesta övriga OECD-länder.

Receptet verkar vara:
1. Ta all skit direkt, utan förmildrade omskrivningar.
2. Peka på en konkret väg ut ur problemen – även om den kan upplevas som en besk medicin.
3. Undvik populistiska utspel och taktiska partifejder. Fokusera på krishanteringen.
Men till slut handlar nog mycket om hur landet i stort fungerar – vilken karaktär och egenskap landet har (om nu ett land kan ha en personlighet). Krisåtgärder och ekonomiska reformer måste anpassas till respektive land – och dess invånares benägenhet att acceptera besluten.

Grekerna är ilskna, upprörda och rädda. Uppgivenhet blandas med våldsamma protestyttringar.

Klassiska inslag i en krissituation!

Hade det rört sig om ett företag i kris eller en olycksdrabbad skola eller förening så vet vi
ungefär vad som ska göras.

• Tala om vad som händer, lugnt och sakligt.
• Har någon gjort fel – medge felet.
• Visa vad som görs för att komma till rätta med situationen.
• Se till att information finns tillgänglig och uppdatera ofta.
• Visa empati.
• Leta inte syndabockar.
• Kommunicera samma budskap både internt och externt.

Vad säger greklands regering, media m fl om krisen? Skapas något egentligt krismedvetande? Talar
man om vad det egentligen handlar om?

Svårt att veta med säkerhet om man inte talar grekiska. En snabb koll i grekiska media visar dock
att det mesta handlar om Eurogruppens (med Tyskland i spetsen) uttalanden, hot
och påtryckningar. Inte så mycket om orsaken till krisen. Regeringens webbplats
refererar i huvudsak nyheter som ”Den europeiska ekonomin visar tecken på stabilisering”,
”recession i Cyperns ekonomi” och artiklar om det dåliga ekonomiska läget i
Italien!

Söker man sen via grekiska mbassadens webbplats hamnar man i en webshop för programvaror!? (Länken
heter ” Ministry of National Economy [Link1]”) Hackad sida eller kännetecknande
brist på kontroll och ordning?

Den grekiska ledningen står inför stora utmaningar när det gäller kommunikation. Utan att hantera
kriskommunikationenpå ett ansvarsfullt sätt kommer man inte att få acceptans för de tuffa åtgärder som
krävs. Då återstår endast ett fortsatt kaos efter valet i april då populistiska och verklighetsfrämmande
politikerlöften får härja fritt.

”Modern kriskommunikation – Din guide för framgångsrik kommunikation i krissituationer!”
av Jeanette Fors-Andrée har just kommit ut.

Boken baseras på sju års forskning kring kriskommunikation och tar på ett lättbegripligt sätt
upp både grundbegrepp och faktorer som påverkar krisarbetet. De nya arenorna för
kommunikation, där sociala medier påverkar krisarbetet i grunden, beskrivs på ett levande sätt.

Hyperaktuellt.

Läs den – det har vi gjort!