Veckans Kris: FOI – given kris

Oklarheterna kring FOI och vapenaffärerna med Saudiarabien innehåller det mesta man kan begära. Åtminstone om man samlar på riskscenarios för eventuella kriser och skandaler.

Den vanligaste orsaken till en förtroendekris är att löften och leverans inte överensstämmer. Man lovar något eller påstår att något är på ett visst sätt. Sen visar det sig att löftet inte hålls eller att verkligheten är på ett annat sätt än det påstådda. Det som händer då är att vår tillit försvinner.

Ibland är utmaningarna uppenbara. Det är upplagt för problem. Tobaksreklam som visar unga friska människor får oss att tänka på hälsa och framgång. Men tobaksföretagen tappar i trovärdighet när det visar sig att tobak är skadligt och förödande för vår hälsa. Efter hand associeras hela branschen främst med mygel, oärlighet och oetiska ideal.

Inställningen till fred och demokrati i Sverige präglar det mesta av det som sägs, och mycket av det som görs. Men inte allt. Det svårhanterade  otsatsförhållandet ”fredsivrande – vapenexport” är en potentiell krishärd. Det riskerar att påverka förtroendet för såväl våra politiker som vårt land.

Därför borde inte frågan om FOI:s agerande i Saudiarabien (med eller utan politisk inblandning) komma som ett plötsligt avslöjande av undersökande journalister. Åtminstone borde man ha förutsett att frågan skulle komma upp och ha en handlingsplan för hur den skulle hanteras.

Just nu funderar vi inte så mycket på om den ena eller andra ministern var med på noterna eller om en myndighet har agerat på eget bevåg. Problemet är den
bristande överensstämmelsen ”löfte – leverans”. Ska vi överhuvudtaget exportera vapen när vi säger oss alltid verka för fred och fredliga lösningar?

Det är den här grundläggande problematiken som människor i allmänhet inte kan acceptera. Journalisterna gräver nyfiket vidare efter tvetydigheter, mörkläggningar och lögner eftersom dom vet att de finns. Och de kommer att bestå så länge grundproblematiken inte lösts. Utfärda ett löfte som går att hålla, då kommer vi också att kunna litapå leveransen!

Veckans Kris: Alla dessa planer

Affärsplan, Kontinuitetsplanen, Kommunikationsplan, Webbstrategi,Kommunikationspolicy, Marknadsstrategi, Krisplan, Affärsstrategi, IT-strategi, Jämställdhetsplan…

Har du någon gång tänkt på mängden av planer som snurrar omkring i företags- och organisationsvärlden? Inom ett större företag kan antalet styrande dokument lätt räknas i hundratal. Med ett finmaskigt nät av ägare, ansvariga och olika dokuments förhållande till varandra är det tänkt att organisationen ska styras på ett enhetligt sätt och med full säkerhet och kvalitet. Lätt som en plätt!

Problemet är uppenbart. Blotta mängden av information och  dokument gör att man hellre frågar rumsgrannen eller kollegan i fikarummet än sätter sig och går igenom hela intranätet i jakt på rätt dokument.

Lättare blir det inte när det blir bråttom – eller halva  kontoret brunnit upp. Det är då alla måste veta vad som gäller. Hur är det  möjligt att uppnå när det inte ens går att ta reda på hur man ska göra i  ”normala” fall?

Krisplaneringen måste vara enkel. Planerna åtkomliga även då datorerna gått sönder. Besluten ska kunna fattas också i chefens frånvaro. Lösningen heter övning. Det är det enda sättet att få in rätt beteende i medvetandet hos de inblandade. Genom att öva tillräckligt ofta lär vi oss också var de nödvändigaste hjälpmedlen finns att finna när det bränner till på allvar.

Planer ska vara kända, åtkomliga och uppdaterade – annars klarar vi oss bättre utan dem!

Veckans Kris: Kan vi lita på SOS Alarm?

Har du någon gång ringt 112? Nödnumret som vi ska ta till då det verkligen gäller. Just då, när lågorna börjat ta sig i gardinen eller du ser en äldre man segna ner på trottoaren. Pulsen går upp i max och du får svårt att andas. Tunnelseendet gör att du inte uppfattar någon annan som kan ingripa. Nu är det dig det hänger på! Och du förlitar dig på att en alert röst omedelbart svarar när du lyckats knappa in 1 – 1 – 2…

Men, vad nu? ingen svarar… Jo, nu. Efter en evighet får du kontakt med larmoperatören (enligt SOS Alarm efter en snittid på 7,7 sek).  Du framför din observation och kommer till och med ihåg att lämna namn och telefonnummer. Fast operatören verkar inte nöjd med din beskrivning av läget. Du förklarar än en gång, men det hjälper inte. Operatören meddelar myndigt att det nog inte är någon brådska – ring en taxi istället! Va??!! Taxi? Fattar ni inte att det är allvar?!!

Berättelser likt denna har på senaste tiden refererats i pressen ett flertal gånger. Ibland har människor kommit till skada, ja till och med avlidit på grund av bristande rutiner och kunskap inom SOS Alarm. Det väcker frågor som berör vår grundläggande säkerhet. Om vi börjar tvivla på en så viktig samhällstjänst – vad kommer då att ske nästa gång vi ställs inför en akut situation?

SOS Alarm tar emot alla samtal till 112. Vissa samtal slussas vidare beroende på vem som vunnit upphandlingen inom de olika landstingen, men SOS Alarm ansvarar för de flesta.

I en 13-sidig informationsbroschyr beskriver SOS Alarm sin verksamhet. Här förklarar man bl a anledningen till att svarstiderna ökat på senare tid med att allt fler ”påringningar” är ”felaktiga”:

”En av de stora enskilda åtgärderna för att kunna påskynda utalarmeringen vid ett 112-samtal är att komma tillrätta med felaktiga påringningar eftersom de samtalen stjäl tid och resurser från  riktiga nödsamtal. Felaktiga påringningar står idag för drygt hälften av 112-samtalen.”

Idag, då förtroendet för SOS Alarm alltmer ifrågasätts, delvis på grund av avvisade rop på hjälp, väljer företaget alltså att lägga skulden för försämrade svarstider på just dem som ringer. Jag funderar mest på hur jag ska beskriva (överdriva?) situationen för att just jag ska få hjälp, den dag jag med stela fingrar knappar in de magiska siffrorna 1 – 1 – 2…

Veckans Kris: Smygande kriser

Komplexa frågor får ofta svårt att få genomslag när det gäller kriskommunikation. Det gäller också frågor där dröjer en lång tid innan de negativa effekterna visar sig – även om man känner till dem. Inte förrän media tagit upp frågan har t ex miljöförstöringen blivit hanterad på allvar. Eller i alla fall på väg att hanteras. På liknande sätt kan man se frågan om den demografiska kurvan. Den som visar att allt färre i produktiv ålder kommer att få försörja allt fler åldringar och sjuka i framtiden. Den är teoretisk och byggd på tråkig statistik. Dessutom ligger de eventuella problemen långt i framtiden. Precis som frågorna om global uppvärmning, antibiotikaresistenta bakterier och framtida matförsörjning för världens befolkning.

Det handlar om smygande kriser med enorm kraft när de väl får effekt. Vi borde vara rädda och bekymrade. Det är ju vi som blir drabbade, vi och våra barn.

Dessa svårhanterade ämnen kräver sin kriskommunikation men det blir svårt att få sändningstid i informationsbruset. I konkurrens med mer näraliggande problem, reella eller upplevda, får de verkligt stora frågorna tonas ner. De flesta av oss vill nog inte heller se allvaret i ”de stora” frågorna utan tryggt slå oss ner i TV-sofforna och varva ner med lite mer näraliggande kriser som en sexmissbrukande präst, en sparkad fotbollstränare eller en VD som råkar välja fel utländskt ord i en intervju.