Veckans Kris: Smygande kriser

Komplexa frågor får ofta svårt att få genomslag när det gäller kriskommunikation. Det gäller också frågor där dröjer en lång tid innan de negativa effekterna visar sig – även om man känner till dem. Inte förrän media tagit upp frågan har t ex miljöförstöringen blivit hanterad på allvar. Eller i alla fall på väg att hanteras. På liknande sätt kan man se frågan om den demografiska kurvan. Den som visar att allt färre i produktiv ålder kommer att få försörja allt fler åldringar och sjuka i framtiden. Den är teoretisk och byggd på tråkig statistik. Dessutom ligger de eventuella problemen långt i framtiden. Precis som frågorna om global uppvärmning, antibiotikaresistenta bakterier och framtida matförsörjning för världens befolkning.

Det handlar om smygande kriser med enorm kraft när de väl får effekt. Vi borde vara rädda och bekymrade. Det är ju vi som blir drabbade, vi och våra barn.

Dessa svårhanterade ämnen kräver sin kriskommunikation men det blir svårt att få sändningstid i informationsbruset. I konkurrens med mer näraliggande problem, reella eller upplevda, får de verkligt stora frågorna tonas ner. De flesta av oss vill nog inte heller se allvaret i ”de stora” frågorna utan tryggt slå oss ner i TV-sofforna och varva ner med lite mer näraliggande kriser som en sexmissbrukande präst, en sparkad fotbollstränare eller en VD som råkar välja fel utländskt ord i en intervju.

One thought on “Veckans Kris: Smygande kriser

  1. Jag tycker att detta väcker en hel del tankar och tycker att man kan se ett par problemområden i detta. En kris blir ju sällan definierad som sådan förrän den väcker känslor och påverkar människor på ett personligt plan. Därför blir det ofta svårt att inse hur man behöver kommunicera i ett proaktivt syfte. Många som arbetar med miljöfrågor använder ju till exempel skrämsel för att väcka känslor och för att framkalla en aktivitet.
    I det något diffusa som ligger i de smygande kriserna finns även frågan om vem som ansvarar för kommunikationen. Vem har ansvaret för att kommunicera om global uppvärmning, demografiska kurvor och antibiotikaresistenta bakterier? Vill någon ta ansvar?
    En väl fungerande krismedveten organisation kan identifiera och lyfta smygande kriser i tid och ta en betydande position som har bibehållet förtroende när (om) krisen blir ett faktum. Men det gäller ju att våga ta ansvaret…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.