Veckans Kris, av Sofia Aronsson: Rektor felaktigt utpekad som ansvarig för flickas död

Efter åttaåriga Yaras död pekades Johan Johansson, rektor på hennes skola, ut som syndabock för händelsen. Nu, ett halvår senare, har mer information om fallet kommit fram och Johan Johanssons familj kräver att Karlskrona kommun tar sitt ansvar och ber om ursäkt.

Den 30 april i år hittades åttaåriga Yara död i den lägenhet i Karlskrona som hon bodde i med sina två släktingar. Då hade de sociala myndigheterna i kommunen redan fått flera larm, t.ex från flickans skola, om att något inte stod rätt till i hennes familj. Efter Yaras död stängde Karlskrona kommun av Johan Johansson, som var rektor på flickans skola, från sin tjänst och han pekades ut vid en presskonferens som den ansvarige och för att inte ha följt kommunens rutiner när det gällde utsatta barn.

Johan Johansson tog mycket illa vid sig av det inträffade och han försökte sedan ta sitt liv. Han överlevde självmordsförsöket, men vårdas sedan dess på sjukhus med hjärnskador. Den 19 november gick Johans familj ut i SVT Blekingenytt och berättade om det inträffade och krävde att kommunen ger Johan en offentlig ursäkt.

Nu efter en granskning av SVT Blekingenytt har det kommit fram att rektor Johan Johansson följde kommunens interna riktlinjer med socialen. Först i efterhand ändrades texten i rektorernas handböcker. Ändå var det Johan Johansson som ensam fick ta ansvar för hanteringen av Yaras fall. Nu, sju månader senare, har Karlskrona kommun tillsatt en utomstående utredare som ska granska hanteringen av rektor Johan Johansson fall och kommit med en offentlig ursäkt.

Min analys
Hela händelsen är väldigt olycklig enligt mig och jag anser att kommunen har handlat naivt och oproffsigt på flera plan. Att redan vid ett så tidigt stadie peka ut Johan Johansson som ansvarig för Yaras död var fel. Att kommunen inte har tillsatt en utredning förens nu är ofattbart och krisen har nu blivit större än någonsin. De borde direkt när mordet inträffade ha startat en extern utredning, som skulle se över kommunens rutiner och se vad som hade brustit. Flera stödgrupper för Johan och hans familj finns på sociala medier och många röster vill att de ansvariga avgår från sina poster. Detta behöver kommunen bemöta i tid, för att krisen inte ska växa sig ännu större och djupare. Personaldelegationens vice ordförande Sophia Ahlin vill nu ha ett krismöte och att kommunen ska se det inträffade som en förtroendekris. Det är mycket bra, men det är för sent handlat enligt mig. Detta borde ha gjorts redan när Johan blev avstängd, för att undvika och förebygga krisen.

Det andra organisationer kan lära sig utav denna kris är att inte peka ut en ”syndabock” för tidigt, innan all information om händelsen har kommit fram. Hade kommunen startat en extern utredning direkt hade de kunnat koncentrerat sig på den verkliga krisen, Yaras död, och Johan Johansson hade förmodligen inte legat på sjukhus med hjärnskador.

Källor

DN: Kritiken mot rektorn drev honom i depression

SVT: Rektor följde rutinerna

DN: Karlskrona kommun stänger av rektor

DN: Yaras rektor får offentlig ursäkt

SOFIA ARONSSON

Svenska Institutet för Kriskommunikation välkomnar Sofia Aronsson i nätverket. Sofia är inte bara duktig på kriskommunikation. Sofia är en kommunikatör som kan digitala kanaler, sociala medier och ”Community managagement”, och mycket annat. Läs mer på Sofias blogg.

 

Veckans kris: En personlig betraktelse från syriska flyktingläger i Irak / Kurdistan

De syriska flyktingarna vill att vi berättar deras historia. Vår närvaro för med sig hopp om att bli sedda och hjälpta i sin strävan mot en okänd framtid, som bara kan bli bättre än vad den är idag…

Vi välkomnas in i familjers temporära hem för att lyssna till vad de har att berätta. Innan vi kliver in i tält och baracker tar vi av oss skorna – precis som de syriska flyktingarna själva gör – för att sedan slå oss ner på färggranna mattor som täcker den sandiga marken. Det är tryckande hett i lägret, upp emot 40 grader och vindstilla.

I FN:s flyktingorgan UNHCR:s läger vid byn Bazrma träffar vi en familjefar med fem barn. Han berättar att de får ris tre gånger om dagen. Till frukost ingår en brödskiva och ibland även ett ägg per person. En gång i veckan delas det ut
någon form av kött. Det är svårt att leva på. Den yngste babyn är sjuk, han har tappat flera kilon i vikt sedan de kom hit för 27 dagar sedan. Det råder brist på läkare och mediciner i området.

Ovisshet är troligen det mest beskrivande ordet när det gäller framtiden. När människorna vi träffar  talar om hemlandet kommer känslor som oro, ilska och sorg fram. Mot oss visar de en väldig värme.

För den som har pengar finns en kiosk att handla i och då och då kommer lastbilar med leveranser av olika slag. Allt ifrån mat till isblock och vattentankar. UNHCR delar även ut madrasser, mattor, köksutrustning och andra förnödigheter till det växande antalet personer i tälten på området. Man tror att det bor cirka 5000 personer i lägret idag. För bara några månader sedan var här tomt – lägret är nytt och det är inte det enda i det Irakiska Kurdistan. Det finns många fler, ungefär lika stora och större än detta läger.

I lägret Domiz – som vi besökte två dagar tidigare – gick uppgifterna om antalet flyktingar isär. Allt mellan 40 000 och 200 000 personer kan bo där! Det byggdes ursprungligen för att tillfälligt husera cirka 1000 personer men har vuxit utom all kontroll. Det man ser är tält, på tält, på tält med någon enstaka decimeters mellanrum. Läkare utan gränser rapporterar att flera familjer tvingas dela madrasser, och varje dag kommer fler flyktingar.

Konflikten i Syrien är inne på sitt tredje år. Inbördeskriget har tvingat mer än 2 miljoner människor att lämna sina hem för att söka skydd i grannländerna. Enligt UNHCR är hälften av dem är barn, de flesta under 11 år.  Ännu fler är kvar, och på flykt i landet. ”Det är en humanitär katastrof och situationen är akut!”

Jag, Maria Langen, som skriver det här brukar ha mina egna små humanitära hjälpprojekt i olika länder. I liten skala, med mikrolån och rena stödinsatser som…
… att bidra till en brunnborrning och stödja ett safariföretag i Tanzania.
… att köpa de första tegelstenarna till en indisk man som ser att han kan förtjäna sitt leverbröd på att bygga hus
… att ge pengar till en burmesisk cykeltaxiförare som behöver en ny cykel
… att bidra med en slant till byns matmor som ägnar sitt liv åt ett soppkök för sydafrikanska barn

Mina idéer brukar sällan sina, men när det gäller de syriska flyktingarna går jag bet. Mitt bidrag kan endast bli att berätta denna historia i text och bild. Min övertygelse är sedan att vi alla måste stödja andra redan etablerade organisationer att kriskommunicera och hjälpa flyktingarna vidare i livet. Eftersom de två organisationer jag har stött på är FN:s flyktingorgan UNHCR och Läkare Utan Gränser så länkar jag vidare till dem, så att du som vill kan ge din hjälp i denna svåra situation.

Mina bilder från de syriska flyktinglägren hittar du på min fotoblogg www.marialangen.se

 

Veckans Kriskommunkation Förfalskade bilder

I den årliga tävlingen anordnad av World Press Photo för bästa fotojournalistiska bild vann svensken Paul Hansen, DN-fotograf. Hans bild ”Gaza burial” skildrar begravningståget efter två dödade småpojkar med den manliga delen av släkten trängandes fram i en trång gränd i Gaza. Förtvivlan och sorg utstrålas i de dramatiskt fångade ansiktena hos de sörjande. Dessförinnan hade han också vunnit utmärkelsen ”Årets bild” utdelat av Pressfotografernas Klubb för samma bild.
Problem uppstod dock nyligen då det påstods att bilden är en förfalskning. Eller åtminstone varit utsatt för så omfattande bildbehandling att det bryter mot både tävlingsregler och fotoetiska begrepp. Continue reading